We make the invisible visible
Strålröret FemtoMAX vid MAX IV-laboratoriet ska med hjälp av extremt korta ljuspulser ge forskarna ny kunskap om kemiska reaktioner och egenskaper i fasta material. Forskare från en mängd olika områden står redan i kö för att få använda det nya verktyget. Projektledaren Jörgen Larsson hoppas bland annat kunna få fram kunskap som ska göra det
Att säga att Marjolein Thunnissen varit intresserad av strukturbiologi och synkrotronforskning sedan barnsben är väl att överdriva. Men inte så mycket – hon var faktiskt bara 19 år när hon visste att det var detta hon ville syssla med. Det övergripande målet för hennes arbete är att få mer kunskap om proteiner, livets byggstenar. Marjolein
Mikael Eriksson, tidigare maskindirektör och konstruktionsansvarig på MAX IV-laboratoriet, har ägnat ett helt yrkesliv åt att göra det osynliga synligt med hjälp av extremt korta ljusvåglängder. En gammal mangel, aluminiumfolie, begränsade resurser och en stor portion klurighet har varit viktiga inslag i den utveckling som möjliggjort utvecklingen av världens bästa materialforskningsanläggning. Man skulle kunna säga
Sara Thorin drömde redan som barn om att bli fysiker. Som projektledare för en av MAX IV-laboratoriets mest centrala delar – linjäracceleratorn – har hon ett stort ansvar för att få världens bästa synkrotronljusanläggning att leverera ljus av exakt rätt kvalitet för att avslöja hemligheterna i ett hittills okänt mikrokosmos. Tänk på något riktigt snabbt!
Han kallar MAX IV-laboratoriet för det mest spännande fysikprojektet i världen och nobbade flotta jobberbjudanden i USA och Europa för att komma till Lund och leda arbetet med synkrotronljusanläggningens lagringsringar. Men det var på håret att MAX IV fått klara sig utan Pedro Fernandes Tavares – en av acceleratorfysikens världsstjärnor. Pedro Fernandes Tavares var tidigt